Jag vill ge upp.

Jag har just gått och lagt mig, men jag kunde inte ligga kvar i sängen... var bara tvungen att skriva av mig lite. Helst vill jag skrika, men det får man ont i halsen av.

Varför är detta samhälle uppbyggt på principen av en tvåsamhet?
Vad är det för fel att vara ensam.. Jo, det finns ett fel med det... DET SUGER!

Jag ligger varje natt och tänker på alla som trott på mig, som hoppats att det ska bli nått av mig.... Funderar på att börja knarka eller nått så alla slutar ställa krav och slutar hoppas på att det ska bli nått av just mig.... Det behöver inte bli nått av alla.

Dags att rusta för krig.... Få folk att fatta att det kanske inte finns en person för alla.... Jag kommer vara en av dom få sista singlarna, för jag kommer aldrig hitta dit.

Ny dag, nytt hopp.. Tror inte längre på det. När man har slutat tro är det fan kört.
Jag är inne i nått som jag inte kan ta mig ur... Vet inte hur det här ska sluta... . Vill bara vara glad igen. Men det verkar vara hopplöst. ... Ordet för dagen är nog hopplöst.

Ja, man skulle kunna sammanfatta allt jag just har skrivit med ett ord... Hopplöst.
Tack och godnatt...... Förresten borde det heta "kalla hjärtans dag" (min vän Thures benämning på hela spektaklet.... Han skrev en låt om det.)